Ni som känner mig vet att det jag uppskattar mest i min vaktbur är när det kommer besökare med kakor. Eller när vi blir bjudna på kakor av kunden. Det spelar liksom ingen roll om det är en torr tårtbit som stått kvar i ett konferensutrymme några dagar eller det är rykande färska bullar.
Det är ändå dagens höjdpunkt! Så, igår kom det då en stor tårta levererad från Mekano som fyller 10 år till kunden på området. Inte till mig, utan till kunden men jag tar emot den och ställer den i kylen och håller alla tummar att Max ska glömma att den finns här.
Det gör han inte och står snart i luckan och frågar efter tårtan som jag vemodigt hämtar och ställer framför honom i luckan, Han frågar om det är nötter på den för då får den inte tas in på området. Jag svarar att det vet jag inte (Det är ju inte så att jag öppnat den, tagit en mumsbit och lappat ihop skiten igen) även om tanken slog mig!
Vi öppnar den. Det är en underbar blå prinsesstårta. Max blir betänksam över marsipanen och jag svarar snabbt att den innehåller ju faktiskt sötmadel, samtidigt som jag torkar saglet ur mungipan. (Det här slår ju lunchen med gårdagens lax och pulvermos som inte ens blev varmt i mikron)
Max måste ringa kvalitetsavdelningen och jag börjar bli hoppfullt sugen på tårta nu: Jag lyssnar spänt på samtalet och hör helt plötsligt hur han säger- Ja, men okej då vet jag. Då får vakten bli lite fetare!
Utan att bli det minsta kränkt över den kommentaren fylls hela min själ av glädje! Mina ögon tindrar! Det är inte sant tänker jag... Detta händer inte!! Jag har redan mentalt tagit fram en sked och grottat ner mig i gräddsymfonin till det nykokta kaffet!
Visst kan ni väktare äta denna frågar Max!?
Det är då det händer! Min själ lämnar kroppen och jag tittar ner på det som händer nu och framför allt på det som kommer ut ur min mun. Jag HAR tårtan!! Den ÄR min!! Men i det ögonblicket hör jag mig själv säga...
- Men Max, kan du inte hämta den när du slutar och ta med den hem!?
Det är mina ord, det är min röst men det är INTE JAG!! Jag skulle väl ALDRIG säga så. Vad är det som händer?? Sekunderna känns som timmar och jag stirrar skräckslaget på Max och undrar vilken demon det är som tagit över min kropp!! Fick jag kanske en stroke samtidigt som jag önskar att alla i Max familj är nötallergiker...
Det är de inte och Max tycker det är en lysande idé och lämnar mig med tårtan samtidigt som jag har bilder i huvudet där jag bankar mitt huvud hårt mot en betongvägg om och om och om igen...
Jag sitter kvar, med öppen mun, tårtan i min famn, blicken är tom och stirrar ut genom fönstret. Jag googlar efter en exorcist samtidigt som jag undrar varför jag, som aldrig kan hålla käften men oftast säger fel saker, helt plötsligt skulle vara så jävla förnuftig och korrekt!
Max och hans familj tackar mig, mina kollegor kommer slå ihjäl mig och jag... jag förstår ingenting!!
